Jag var 16 år och gjorde jag min första tågluff. Med på resan var kompisen B. och den fjortonåriga kusinen. Efter att ha varit i Skottland och i London och haft det riktigt bra, hade vi kommit fram till Paris. Nu skulle vi uppleva stämningen i denna stad, strosa omkring besöka museér och sevärdheter, äta gott. Tyvärr blev det inte så… Vi tillbringade en stor del av första (och enda) dagen i en park med bra buskar. Varför då? På färjan från England hade kusinen druckit vatten från handfatet på toaletten. Hon fick värsta magsjukan. Dessutom var vännen B. inte nöjd med vandrarhemmets toalett som bestod av ett hål och två fotplattor. Humöret var inte på topp och i samråd beslöts att vi skulle fara vidare under natten. Medan det fortfarande var ljust ute passade vi på att fara upp i Eiffeltornet för att kunna säga när vi kom hem att vi hade ”sett allt” även om det inte var på nära håll. 

Min man har alltid talat väldigt gott om Paris och jag skulle gärna vilja uppleva det Paris som jag inte fick ta del av. Om jag vann skulle jag självklart åka till Paris!

Jag har gått igenom och torkat ur alla lådor och skåp i kökets nedre del. Vad mycket smulor och damm det samlas i hörnen! Nu är det skönt att det är över…NÄSTAN. För det här är nästa veckas projekt:

Kastrullskåpet skall få sig en riktig genomgång och utrensning.

Om det är någon som har ett bra tips på rengöringsmedel för vita skåpluckor så tar jag gärna emot det. Jag tycker det är svårt att få dem riktigt rena.

Nu blir det en stor kopp te och nybakta bullar, välbehövligt…

Den såg ut så här:

Jag och maken gjorde en rejäl rensning förra söndagen. Det blev en mycket stor kasse med kläder till Frälsningsarméns loppis och en mindre som gick direkt ner i soporna. Så här såg det ut sedan:

Vid första ögonkastet kan det tyckas som att det inte blev någon större skillnad, MEN…

Vi har flyttat över kläder från den andra garderoben där det var knökfullt, inte bara med kläder. Den garderoben kommer för övrigt att bli ett projekt längre fram.

Måste ju bara tillägga att ett par dagar efter rensningen var vi över till en bekant som hade några tröjor som hon trodde skulle passa maken. Min make tillhör den större modellen och har inte alltid haft lätt att få tag på  kläder som passar. De några tröjorna visade sig bli två stora kassar. Nu är bara frågan hur vi ska stuva på bästa sätt… Men maken är lycklig!

Men var skall jag börja…

  Garderoben kanske… 

…eller kökslådorna…

…och vad har jag egentligen under sängen…

Vad jag väljer får ni veta om ett par dagar.

Och för er som inte redan vet så bor vi två vuxna och en hund i en trevlig 1:a, så det här att rensa i röran är ju ett måste för att få en så dräglig boendemiljö som möjligt. Den här utmaningen skall bli riktigt rolig!

Nej!

Har bara haft en tillfällig formsvacka. Jag har mått dåligt, men jag har promenerat. De gånger jag gjort avsteg från utmaningen kan räknas på en hand. Jag är stolt över mig själv och kommer att promenera vidare under nästa år.

Blir det någon ny utmaning? Så klart det blir!!! Har pratat med kusinen och det blir troligtvis en ny utmaning som startar senare under januari. Behöver fundera lite på vad utmaningen skall bli och strategier för hur den skall klaras av så att det går så enkelt som möjligt.

Gott Nytt År och var inte rädda för nya utmaningar!

Nu har det hänt, det som jag inte trodde skulle hända. Häromdagen fick hon ett tillfälligt återfall. Eftersom jag känner min kusin rätt väl trodde jag aldrig att det skulle hända. Inte innan att jag hade trillat dit… Det som är bra är att hon har tagit tag i det hela och är på banan igen.

Det är nu jag upptäcker saker om mig själv… Förutom att min utmaning är en livsstilsförändring som jag är angelägen om skall bli en vana, så är det också för mig en tävling mot min kusin. Jag har varit litet blåögd och inte velat se att det för mig är en tävling. Jag vill inte att det ska vara en tävling, men det är det. Jag har istället pratat om att stötta varann etc. Det kändes inte ens bra att vara den som klarade sig längst. Inte anade jag att utmaningen skulle anta dessa dimensioner… Hur skall jag tänka nu då?

Här behövs en strategi som jag inte har funderat på tidigare. Det gäller att mota Olle i grind när svackorna kommer och inte tänka tanken att: jag också kan ta ett avsteg, jag har ju liksom det tillgodo… Bort med den tanken direkt! Det gäller att vara förberedd, att ha formulerat bra strategier för olika situationer som kan uppstå. Det är också viktigt att jag fokuserar på vad jag vinner på i längden med att skapa den här nya vanan. Så får det bli.

Måste till slut få berätta ett minne från vår barndom. Jag tillbringade en sommar på landet hos min kusin, hennes två äldre bröder samt moster och hennes man. En dag satt vi barn vid köksbordet och där fanns ett brödfat med två kanelbullar på. En stor och en liten. Min moster hann knappt säga att ”Ni får dela på bullarna” förrän min kusin och jag har slängt våra händer på största bullen. Grabbarna hade inte ens hunnit röra sig. Mostern fick sig ett gott skratt och vi fick dela på den stora bullen…

Har tagit fram vinterskorna. Det är tredje vintern för dem nu. De är hela och ser fräscha ut, MEN DE MISSHANDLAR MINA FÖTTER. Jag tror det är en sorts sadistvinterskor jag har. Tog en provpromenad med dem i torsdags. Resultat: Blåsa på vänstra lilltån. Likadant ifjol. De första dagarna gör skorna allt de kan för att pina mig. Resten av säsongen brukar vara problemfri. Och varför behåller jag då dessa elakingar? Ibland så har man inget val det är, tyvärr, ekonomin som styr. Här råder tig och lid. Skall i alla fall leta fram några rejäla plåster att använda i förebyggande syfte. Jag skall nog lura de där sadistvinterskorna! Hehehe…

Vi hade en skön långtur i somras. Begav oss till den stora staden. Fem och en halv timme dit. Träsmak i baken. Men vackert väder.

Vi var på kurs. Kantarellsök. Coachen var riktigt duktig. Vi skall nog gå fler kurser.

Men nu måste lilla moppen ta det lugnt. Kommer att sakna den. Men det får bli fina promenader istället.

Hur har det då gått för mig? Just nu känns det jättebra och svackan jag hade förra veckan är passerad. Av den lärde jag mig att hjärnan kan spela mig många spratt och att det är viktigt att lyssna på vad min kropp säger till mig.

Jag tycker att det är jätteroligt med den här utmaningen och jag vet att det kommer en ny efter nyår. Jag har redan börjat fundera på vad jag skall hitta på då. Vad vill jag lägga till i mitt liv? Eller vill jag ta bort något? Vill jag utveckla något? Vad vill jag skall bli en vana? Hur stor skall min utmaning vara? Vilka gränser skall jag sätta på utmaningen så att den inte blir för komplicerad? För mig är det viktigt att utmaningen inte blir alltför stor. Jag vill känna att jag kan klara av den. Hellre ett litet steg som jag klarar av och orkar, än ett stort som till slut känns övermäktigt. För mig är det också viktigt att jag bara väljer en utmaning även om jag kanske skulle vilja anta fler. Jag försöker tänka att var sak har sin tid och det kommer fler tillfällen att anta utmaningar.

Men…Jag vill ha fler som deltar i utmaningen!!! Det vore så roligt att få följa ännu fler på väg till sina mål. Kom igen nu! Haka på! Kanske kan vi ha en utmanarbloggträff så småningom. Jag kommer att påminna om den nya utmaningen med jämna mellanrum för att inte DU skall glömma den. Du kan också titta in på min kusins blogg för det är hon som har ansvaret för utmaningen.