Har haft en jobbig natt. Coachen har mått dåligt igen. Upp kl.3 och ut. När vi kom in tog maken över och spolade av honom i rumpan medan jag fick krypa till kojs igen. Coachen mådde dåligt igen 4,30 men det gick tack och lov över. Sedan ringde klockan, den glädjedödaren, 6,30. Då kände jag mig rätt mör. Är annars en person som är pigg direkt när klockan har ringt, men inte idag.
Hjärnan sa till mig: “Idag är du så trött, så trött. Bäst att du bara går runt lilla parken med coachen.”
Sedan började samvetet sakta vakna: “Jamen, du kan ju gå halva promenaden och gena vid restaurangen. En halv promenad är ju förståeligt vid sådan trötthet!”
Ärligt sagt visste jag inte vilken typ av promenad det skulle bli när jag kom ut genom porten. Men det visste kroppen: “Japp, det här går som en dans. Vadå lilla parken eller halva vägen? Nu kör vi!!!
Tack kroppen!!!
